shyus

min depression är lurig o leder in på villovägar men jag ger aldrig upp...stöd från familj o vänner är ovärdeligt...o man märker snart vilka som stannar kvar o vilka som vill stanna kvar...dom som man aldrig hör av trots allt får väl stanna i sina skuggor. Jag är jävligt stark men tillräckligt svag för att fortfarande fara illa av den här skiten...jag blir jävligt trött o energin den tryter men ljuset finns ändå där nånstans flytande på ytan...snart måste jag andas...vågar jag bryta den där ytan då eller är jag fortfarande för rädd för sliten eller för mycket o för lite ? Världen är en dans på rosor men det är en dans med svåra steg...o  om man inte ser upp för törnen blöder man ju snart....o lär man sig aldrig ja då vissnar ju rosen såklart. Nä med förhoppning om bättre tider jag lever med mitt tunga sinne o sårade hjärta....o vilsna själ. sen har jag alltid glimten i ögat o de gör alltid livet lättare att fördriva......peace